Novelltävling på temat maktlekar för unga

Nu är ALMAeurops novelltävling för unga avgjord. Första pris gick till Mirsada Seferovic, som skrev om Suddgummibögen. Läs hennes novell nedan.

Andra pris gick till Matilda Kockum som skrev en fängslande novell om en maktlek kopplad till internet, The Game.

Vi fick in många fina bidrag och flera kommer att belönas med ett usb-minne!

Novellerna kommer ni att få se i olika sammanhang i vårt arbete med maktlekar under nästa år.

 

En novell om maktlekar av Mirsada Seferovic

Victor tog tag i det röda suddgummit. Samtidigt la han min hand på bordet och sa” klarar du inte av det här är du en bögjävel”.  Victor såg på mig och hoppades antagligen på att jag inte skulle klara av testet. Han började sudda på min hand. Jag vek inte med blicken, och Victor bestämde sig för att sudda ännu hårdare. ”Klarar du av det här, va?” frågade Victor mig och tog i ännu mer. Jag stirrade honom i ögonen, utan att säga ett ord. Snart var min hand röd. Röd av flera minuters suddrubbning, det röda suddgummit och de små droppar blod som började rinna ner längs mina fingrar. Victor log smått, såg lite irriterad ut och sa ”du borde nog sticka på toa och tvätta av det innan Emelie kommer. Lektionen börjar om en minut”.

Jag gick till toaletten och stängde dörren. Jag tittade ner på min röda hand. Jag såg mig själv i spegeln. Spegelbilden på en kille med blont hår, lite fräknar och ilskna gröna ögon stirrade tillbaks på mig.  Det gjorde ont. Jag hatade Victor. Jag hatade hur han talade till mig och alla andra på skolan. ”Klarar du av det här, va?” ekade i mitt huvud. Jag klarade av det. Jag fick inte vara en mes. Jag tvättade handen i kallvatten. Vasken fick en rödrosa färg. Jag gick tillbaks till klassrummet med handen i fickan.

Jag var nu en i gänget. Jag fick i uppgift att köra samma dumma lek på flera andra killar på skolan. Skulle jag klara av det, att se en annan människa lida lika mycket som jag gjorde när Victor suddade på min hand? Med en pirrig känsla i magen, som jag visste sa åt mig att detta var fel, tog jag tag i Ekrems hand, la handen på bordet och började sudda. Handen blev bara rödare och rödare. Jag såg hur Ekrem fick en tår i ögat som rann nedför kinden. Jag kände på en gång att den pirriga känslan i magen och skuldkänslorna var tecken på att jag var tvungen att sluta.

Det här är inte rätt. Jag var inte en sådan person och ville inte heller bli en sådan person. Jag slutade plötsligt sudda på Ekrem hand och märkte att jag fick nästan hela klassens uppmärksamhet. Då hörde jag Viktors röst. ”Varför slutade du?!”, skrek han.Jag såg tveksamt på Viktor och sa ”jag är för bra för det här”.

Viktor såg förvånad ut och såg ilsket på mig. I samma ögonblick tog han ett steg fram och utan att jag hann reagera kände jag hur han slog ett slag i magen på mig. Jag vek mig och föll ner på det grå golvet. Det kändes svårt att andas. ”Bögjävel!” skrek Viktor. ”Kan man inte spela leken är man en bögjävel, Alex!”. Viktor vände sig om och gick tillsammans med sitt gäng ifrån och lämnade kvar mig och resten av klassen där. Ingen sa någonting under resten av eftermiddagen. Det var som om det inte hade hänt. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att tänka på vad som hade hänt i skolan. ”Jag får inte vara en sådan mes, nej, jag måste visa dem hur mesiga de egentligen är” tänkte jag högt för mig själv.

Nästa dag gick jag nervöst till skolan med samma pirriga känsla i magen som när jag suddade på Ekrems hand. Under de två första lektionerna kunde jag inte koncentrera mig. Allt jag tänkte på var att nu på lunchen skulle jag för första gången någonsin säga min åsikt högt, så att de andra också kunde höra. Jag gick nedför trapporna för att komma ut på skolgården där alla satt ute på rasterna. Det var soligt ute. Där ute satt Viktor och hans gäng med flera suddgummin, mitt emot några gråtande killar och med en stor publik. Jag gick sakta mot dem. Mitt hjärta bankade som om det skulle hoppa ut ur bröstkorgen när som helst. Jag kunde inte avgöra om hjärt- eller fotstegen lät högst. Ingen la märke till mig när jag sakta kom fram till Viktor som var snabb med att säga ”där kommer bögjäveln!”. Jag andades in och skrek sedan, högre än vad jag hade förväntat mig, ”fy fan vad ni är dåliga! Allihop! Vad är det för fel med att börja gråta eller ge upp?” skrek jag. Jag kände att jag darrade på rösten, men jag brydde mig inte. Jag var arg. Jag hade fått allas uppmärksamhet. ”Man blir ju en suddgummibög” hörde jag en kille bakom mig svara. Jag vände mig om. ”Vad är det för fel med att vara en bög? Och vad är det för fel på att gråta?” skrek jag.

Jag var nu riktigt arg. ”Ni har säkert innerst inne velat gråta själva, men aldrig vågat när någon ser på”. ”Inse bara sanningen, det här är bara en löjlig lek som får er att känna er coola. Bättre än alla andra” fortsatte jag. Det var nu helt tyst och jag kunde märka att många var på min sida. Många som själva inte vågat säga emot. Många som blivit tvungna till att spela med i Viktors dumma lek, många som sedan har blivit kallade bögjävel. Plötsligt från ingenstans hör jag Emina säga ”ja, visst är det löjligt? Ni är för barnsliga allihop. Jag har aldrig utfört denna löjliga lek på någon och kommer aldrig att göra det heller, även om det är det som krävs för att vara cool”. Då såg jag Viktors ansikte, nästan lika rött som min hand. Det var självklart att Viktor och nästan alla andra gillade Emina. Hon var en av de snyggaste i skolan. Viktor hade försökt få hennes uppmärksamhet länge. Nu insåg han att allt han försökte göra för att imponera på henne var bara bortkastad tid. Att alltid känna sig överlägsen än andra.

Viktor såg förvirrad ut. Ensam. Sårbar. Innan han hann vända om och gå sin väg såg jag hur det rann en nästintill osynlig tår ned för hans kind. Han gick med snabba steg mot skolutgången. Jag vet inte varför, men jag följde efter. Utan att tänka mig för skrek jag ”hur känns det då Viktor, att vara en suddgummibög? Att gråta?!”. Victor stannade upp, vände sig om och skrek tillbaks ”Alex, var tyst, stick! Jag vet exakt hur det känns att vara en suddgummibög, eller..’. Viktor tvekade, men fortsatte ”i den situationen i alla fall!”. Jag var förvirrad. Vad menade han? ”Det spelar ingen roll, det är inte som att du eller någon annan bryr sig. Låt mig vara! Stick!” skrek han. Jag visste inte vad jag skulle säga. Viktor var redan mycket längre fram och jag insåg att jag inte skulle kunna hinna ikapp.

Jag förstod att Viktor faktiskt visste hur det kändes. Jag vet inte vad han menade, men jag förstod att något var fel. Jag kände mig skyldig. Samtidigt insåg jag att vad det än var för lek Viktor lekte så fanns det en anledning till varför han ville visa upp sig så mycket, varför han ville vara överlägsen. Utan att veta vad det var för anledning, kände jag på mig att det var för att Viktor visste hur det var att känna sig riktigt underlägsen och maktlös, kanske till och med bättre än vad jag eller de andra suddgummibögarna visste. Det var en dum lek men det var uppenbart för mig nu. Det enda sättet att få slut på den var att få Viktor att inse att leken inte hjälper någon, och jag kände på mig att han hade börjat göra det nu.

 

 

Hör gärna av er om ni har frågor kring maktlekar eller tävlingen.

Sannie Wedberg,
sannie@almaeuropa.org
mobil: 070 370 84 44