Det begripliga (ungdoms) våldet
Berns salonger, 2-3 oktober 2008

Susan Faludi

För några dagar sedan dödades en ung pojke i Kista utanför Stockholm. Men inga jippon hölls i Stadshuset. Inga demonstrationer ägde rum i Kungsträdgården. Inga ”anti-våldskampanjer” startades. I Sverige är vi alla lika. Men somliga är mer lika än andra, till och med i döden.

Uppmärksamheten kring en rik pojkes död i slutet av 2007 upprörde mig dels för att samhället verkar reagera mycket kraftigare på händelser som drabbar välbärgade ungdomar och dels för att de förklaringar och förslag på lösningar som fick utrymme i debatten saknade all koppling till forskning och kunskap om våldets väsen. Detta upprörde mig så mycket att jag bestämde mig för att organisera en konferens som skulle försöka erbjuda några begripliga svar på varför människor begår våldshandlingar.

Redan formuleringen ”människor” är problematisk, eftersom en överväldigande majoritet av alla våldshandlingar inte begås av ”människor” utan av ”män”.

Tanken var att analysera våldet som företeelse under en konferens som skulle omfatta flera aspekter och kunna bidra till att bygga upp en helhetsbild som hjälper oss att förstå mekanismerna bakom våldet i samhället.

Därför valde ALMAeuropa sju områden som diskuterades under konferensen:

1. Våld och genus
2. Vad säger statistiken om våldets utveckling?
3. Traumaskador som folkhälsoproblem
4. Grupptryck och våldshandlingar
5. Våld och barnens uppväxtmiljö
6. Våld och välfärd
7. Förebyggande polisarbete

Susan Faludi, som är vår tids mest uppmärksammade feministiska tänkare, utvecklade teorier kring kopplingen mellan manlighet och våld. Vi som har läst hennes böcker och då framförallt ”Ställd” kände igen hennes oerhört träffande analys av de livsvillkor som generationer av män har brottats med: att vara man enligt en traditionell modell baserad på styrka och latent eller uttalat våld, eller att våga ifrågasätta manligheten som projekt vilket i bästa fall leder till en förståelse för det feministiska tänkandet.

Felipe Estrada, enhetschef på BRÅ, redovisade statistiken som följer våldsutvecklingen i landet.  Estrada framförde de kända forskningsresultat som visar att våldet i samhället generellt sett inte har ökat. Något som däremot har ökat är våld på arbetsplatser, extra vanligt är detta inom vård- och omsorg, yrken där kvinnor är starkt överrepresenterade.

Suad al Saffar redogjorde för sina forskningsrön om vården som systematiskt har misslyckats med att ge den rätta diagnosen till människor som drabbas av trauma. Hennes iakttagelser kan ligga till grund för en större medvetenhet om de behov som finns när det gäller hälsan för tusentals flyktingar som kommit till Sverige.

Jag, Eduardo Grutzky, talade om Stanley Milgrams banbrytande forskning kring grupptryck och auktoritetslydnad.  Föreläsningen var planerad att hållas av Maria Modig, författaren till boken ”Den nödvändiga olydnaden”, men hon anmälde förhinder tidigt under planeringen och jag fick redovisa för både mina och en del av hennes slutsatser. Föreläsningen gav en bild av vilka mekanismer som gör att ungdomar i grupp begår handlingar som de aldrig skulle begå ensamma. Att veta vad som är rätt och fel är således ingen garanti för att man agerar rätt i gruppsituationer.

Jim Garbarino gav ett av sina välkända ordbombardemang som beskriver hur barn påverkas av olika konkreta villkor i sin uppväxt. Barn kan klara av flera negativa faktorer under uppväxten, men om dessa negativa faktorer är för många minskar chansen att de får utvecklas till socialt fungerande individer. Garbarinos imponerande produktion kunde knappast redovisas inom ramen för en föreläsning, men hans budskap gick obehindrat fram: många av våra barn växer upp i socialt giftiga miljöer som förvandlar dem till dysfunktionella och ibland farliga individer.

Karin Mossler, från Socialstyrelsen, överraskade med kontrasten mellan en saklig ton och sprängkraftiga slutsatser. Jag blev oerhört imponerad av hennes kompetens och förmåga att ta fram en faktabaserad forskning som inte utmynnar i moraliska uppmaningar om att satsa på barn och ungdomar på grund av att det är ”rätt” eller ”fint”, utan istället för att det är samhällsekonomiskt gynnsamt. Ett starkt meddelande till makthavare som är vana att planera sin verksamhet som om verkligheten skulle kunna uppdelas i mandatperioder.

Konferensen avslutades av Carin Götblad, länspolismästare i Stockholms län, som redovisade för sin syn på polisens förebyggandeverksamhet och samarbetet med andra myndigheter på övergripande- och lokalnivå. Kanske kunde man i hennes tal urskilja de element som verkar bidra till en avtagande våldsutveckling i Stockholm i förhållande till andra svenska storstäder. Hennes metoder är dialog med ungdomar, mobila polisstationer, volontärarbete, handledning för personalen, jämställdhets/jämlikhets-perspektiv och tydliga krav på andra samhällsaktörer som till exempel socialförvaltningen.

Jag är övertygad om att vi lyckades föra fram ett viktigt budskap: våld är ett begripligt fenomen som direkt påverkas av vad vi i samhället väljer att göra och det är inte ett naturfenomen som drabbar oss utan varning.

Konferensen, den första i sitt slag som organiserades av ALMAeuropa, fick överväldigande positiva omdömen av deltagarna. ALMAeuropa ser redan fram emot att organisera nästa konferens.

Jag vill utnyttja tillfället för att tacka Socialstyrelsen och särskilt Ungdomsstyrelsen för deras stöd och för det fruktbara samarbetet.

 

Eduardo Grutzky

Kontakt, eduardo@almaeuropa.org